Ortsnamn i Västra Ämtervik

Info om ortnamnen i Västra Ämtervik
 

Kungliga ortnamnskommittén hette en institution som i början av 1900-talet arbetade med att tyda våra ortsnamn. En av de största auktoriteterna i den var professorn i nordiska språk och ledamot av vitterhets-,vetenskaps- och även svenska akademin, Adolf Noréen född på Herresta i Östra Ämtervik. Den andra östemtingen i svenska akademien, Selma Lagerlöf, bidrog ekonomiskt till projektet. Linus Brodin redogör i sin “En bok om Västra Ämtervik” för hur kommittén ansåg att byarnas namn har uppkommit men det kan vara av intresse att ta del av alternativa förklaringar.

 

V:a Ämterviks ålder
Eftersom kommittén gärna vill härleda en del av byanamnen till fornnordiska mansnamn har det sin betydelse att få reda på socknens ålder. Det tidigaste skrivna dokumentet som berör Västra Ämtervik är en skattebok som fördes år 1503 och enligt den fanns det då 6 hushåll i hela socknen och dessa var Sillegård, Svensby, Berga, Kisterud, Folkesgården samt Aplung. Vi talar alltså inte om byar utan enskilda gårdar. Mer var det alltså inte och det är knappast troligt att dessa kan vara så mycket äldre än säg från år 1400. Under 1500-talet tredubblades antalet hushåll och hade bebyggelsen funnits mer än 100 år borde det ha resulterat i fler än sex hushåll år 1503. Att våra byar skulle ha namn efter mansnamn som Sille för Sillegård, Koll för Kålsgård och Heden för Hensgård finns det överhuvud taget inga belägg för och de namn som gårdsägarna hade i början av 1500-talet var Nils, Lars, Erik, Peder, Olof, Mattes osv., vilka skiljer sig avsevärt från de förstnämnda.

 

Sillegård – Gården vid selet
I skatteboken 1503 skrivs gårdens namn som Silgarden, vilket betyder ”gården vid Silen”. Bokstaven ’å’ fanns inte i svenska språket före år 1526 utan skrevs som ’a’ så skrivningen skall uttalas Silgården. Sil eller Sel är en beteckning för ett lugnt vatten i en älv och norr om Sillegård finns en älv som mynnar i Fryken. Det är en trång älv med kraftiga fall som alldeles ovanför den nedersta forsen breder ut sig och blir till en liten sjö, ett Sel. Eftersom det är samma mängd vatten som ska flyta i den breda delen som i den smala så blir vattenhastigheten där minimal och till skillnad från larmet i forsarna blir älven tyst. Vattnet ”silar” sig fram genom landskapet. Det går tillbaka på något fornnordiskt ord Silder som betyder just lugnt vatten men nog är det frestande att jämföra med latinets Silentium och engelskans Silence som beteckning på något som är tyst och lugnt. Sådana här sel är vanliga i norrlandsälvarna och man kan som exempel ta ortnamnen Selånger, Mellansel, Lycksele, Åsele, Junsele, Ramsele osv. Ett sel - sil behöver inte vara litet vilket namnet på en av våra största sjöar - Siljan - visar. Dialektalt kan det förekomma i de mest skiftande former exempelvis Särna medan däremot Sälen lär ska betyda fäbodvall. I Värmland förekommer beteckningen tex. i Årjängs kommun med Silen-sjöarna, Silbodals
församling och Sillerud. I Norge tex. i ortnamnet Trysil. Västämtingarna har alltid kallat gården för ”Selgårl” vilket alltså inte är så dialektalt som man kan tro.

 

Gården ”där Fram”
Det vanligaste namnet på en enskild gård i våra byar är ”där Fram” och vi kan ta Sillegård som exempel på vad detta beror på. Från början fanns det bara en gård i byn och denna kallades alltså ”Selgårl” men så kom det en gård till och den kanske kom att få heta ”där Ner” därför att den låg nedanför den äldsta gården. När det sedan blev ytterligare en gård som kanhända fick namnet ”väster Stôga” hade det uppstått en liten by och denna fick överta namnet från den äldsta gården och den i sin tur kom att kallas för ”där Fram”. Den var ju byggd först och den var ”främst”. Det är väl troligt att det var barn till de som hade den äldsta gården som byggde sina egna gårdar runt om denna och skulle dessa gå till byns medelpunkt så gick de ”dit fram” till gården som låg ”längst fram”. Här fanns med all säkerhet också maktcentrum.
Det här mönstret går igen i alla våra byar och de senare byggda gårdarna fick sina namn i förhållande till hur de låg gentemot den äldsta gården, ”där Nol” ligger norr om, ”där Ôpp” ligger ovanför osv. I en by där en gård heter ”där Fram” är detta alltid den äldsta bosättningen. Namnet ”väster Stôga” antyder att det från början var ett andra hushåll på den äldsta gården och att dessa gårdar då hörde ihop. Det känns som gårdsnamn som ”där In”, ”där Ut” och kanske ”där Bort” skulle höra till den kategorin också medan namn som ”där Väst” och ”där Syr” kanske är mera självständiga. Gården ”där In” ligger alltid i anslutning till den äldsta gården och namnet antyder att det är där den som bestämmer bor. Han bor aldrig ”där Bort” eller ”där Ut” utan mera nära, där inne. Det verkar som den gården, när den byggdes, blev viktigare än den äldsta gården ”där Fram” och i någon by lever gårdsnamnet ”där In” kvar men inte ”där Fram”. Att byn fick namn av den äldsta gården gjorde också att man använde ordet ’gård’ synonymt med ’by’ i uttryck som, ’nol i gårlan’, ’i hel Applongsgårn’ osv. I en del byar fanns det inget ”där Fram” och vi kan ta Bäckebron som exempel. Här heter gårdarna ”där Syr”, ”där Ôpp”, ”där Öst”, ”där Nol” och ”där Ut” och det är lätt att via dessa lägesnamn räkna ut vilken gård som är äldst, men den heter inte ”där Fram” utan dess namn växlar med ägaren och under 1900-talet har den hetat ”ve Bengtssons”, ”Nirsch Persas” och ”när Ahlbergs”. Att den inte kom att kallas för ”där Fram” beror troligen på att detta inte var nödvändigt, platsen hade ju redan sitt namn innan det blev någon bebyggelse, bron över bäcken fanns redan på 1400-talet och Bäckebrons första bosättning kom till i början av 1600 och kallades någonting i stil med ”när Jönssons ve Bäckbroa” efter den förste nybyggaren, Per Jönsson.

 

Aplung
Byn har fått sitt namn efter sjön Aplungen och sjön ingår i samma vattendrag som det tidigare omtalade Selet. Här i västra Sverige och även i Norge kan vi helt synonymt med Sel använda Lungen om lugnvatten mellan forsar i ett vattendrag och det har skett i det här fallet. Jämför sjöarna Lungen och Salungen. För att skilja de båda lugnvattnen åt har det övre kallats för Opp-Lungen, vilket på vår dialekt blir Ôpplongen. Bokstäverna O, U och Å får ju ofta hos oss omljudet Ô men den där sista bokstaven finns ju inte i det svenska språket varför en ovan översättare från värmländska till svenska lätt kan välja fel vokal. I skatteboken från 1503 skrivs byanamnet som Ablang, 1540 skrivs det som Applunge och år 1542 helt korrekt som Opplungha men skrivningen med att ersätta Ô med A har sedermera återkommit och blivit
bestående och dessutom har vi glömt det ursprungliga uttalet. I grannsocknen söder om oss vid Frykeruds kyrka finns det också en sjö som heter Aplungen och det
nedre lugnvattnet i det fallet låg nere i Fagerås. Dess utlopp måtte ha fördjupats och det är numera helt utdikat men spåren syns tydligt i samhällets norra del och europaväg E45 passerar över den gamla sjöbottnen i samhällets västra kant. Ordet lugn betyder – ett ställe där vattnet lyser blankt, ett stilla vatten – som överförts till ett begrepp som ”lugn och ro”. Se Hellqvists ”Etymologisk ordbok” som finns på nätet.

 

Kålsgård
Mellan de båda lugna vattnen, Selet och Aplungen, och på älvens norra sida ligger en ås eller en kulle och på den byggdes en gård som tydligen kom att kallas ”gården på kullen”, Kullsgård, eller dialektalt Kôllsgårl, och så uttalar vi namnet än i dag.
I svenskan kan man växla en del mellan bokstäverna å och o, så har vi t.ex. Kolsnäs i Sunne, Kollsberg i Torsby, Kolltorp i Göteborg men Kållered i Göteborg och Kållandsö i Vänern. Alla har de i varje fall kullar gemensamt och dessutom kala kullar, berg i dagen.

 

Kisterud
Västra Ämtervik koloniserades från Östra Ämtervik och det tog förmodligen sin början på 1400-talet. Troligen fanns emellertid gården ”där Fram” i Kisterud redan innan östämtingarna började bygga på den västra sidan av Fryken. Byanamnet skrevs 1503 som Kristenret. Namnet tolkas i Linus’ bok som Kirstin’s röjning och det antas ha funnits en gammal dam med detta namn som i så fall skulle ha nyodlat hemmanet. År 1540 skrivs namnet som Kristinerud och därefter har det förvanskats till att så småningom i skrift få heta Kisterud med tje-ljud tvärtemot det dialektala Kerstre med hårt K. Nå, fanns hon då denna Kersti eller är hon bara ett påhitt av namnforskare? Som tidigare nämnts så finns inget skrivet om V Ämtervik före år 1503 så något belägg för hennes existens finns inte och det är i högsta grad ovanligt att en nyodling på 1400-talet och kanske tidigare än så gjordes av en kvinna. Man tycker att hon i så fall skulle ha dykt upp i något annat sammanhang också. Om man tittar på hur det skrevs 1503 så står det ju egentligen ”de kristnas röjning” – Kristenret. Man kan ju spekulera i vad det skulle kunna betyda men det finns faktiskt en möjlig förklaring i skogarna norr om Kisterud. Det finns där en fornlämning, en husgrund, som sägs ha varit ett kloster. Det nämns i Erik Fernows ”Beskrifvning öfver Vermland” från 1770-talet och enligt dåtida uppgiftslämnare skulle det alltså ha varit ett kloster. Detta har så småningom övergivits och det kan vara de som var ”de kristna” som röjde

odlingsmark i Kristenret. Det är inte mycket till husgrundsrester kvar, kanske bara ett par stenlämningar med c:a 20 meters avstånd och om man inte vet att det kan ha varit någonting betydande lägger man inte ens märke till det. Det är beläget på den högsta höjden på skiftet Toneby 1:58 3 och just nu skyms sikten av växande skog men från en höjd strax söder om ser man hela mellanfryken ända ner till Nilsby. Där var så småningom en vårdkase placerad och om man ängslades för objudna gäster som kunde komma sjövägen var det här en utmärkt plats att hålla uppsikt från. Om det nu var ett kloster så behövde de som vistades där mat, men på höjden vid klostret var det mager mark som inte gav så mycket. Av de odlingsrösen som är uppkastade i sluttningen öster om klostret kan man se att det ändå har varit en del odlingsverksamhet. Emellertid kan man tänka sig att det låg nära till hands att man letade efter en bördigare jord i närheten och det skulle kunna passa in på röjningarna i Kisterud. Det här är bara spekulationer men de är ändå inte helt utan substans. Ett annat skäl till att tro att byn har fått sitt namn från ”de kristna” är namnet på grannbyn västerut, Hensgård.

 

Hensgård
Byn borde tillhöra de äldsta i socknen men är märkligt nog inte med bland de sex ursprungliga från 1503 utan nämns första gången 1546 som Hedhnsgord. Ända in på 1840-talet behåller den sin beteckning Hedensgård, ”hedningarnas gård”, och man kan undra varför. Kanske är det bara för att vara en kontrast till de ”kristnas” bosättning för att tydligt kunna skilja på två gårdar som låg relativt nära varandra ungefär som ”där Ôpp” och ”där Ner” eller ”där Öst” och ”där Väst” osv.

 

Humlen
I Rietz dialektlexikon finns det en förklaring till ordet Hump som är ett stycke jord, skog eller äng. Han skriver vidare om ordet Humper som ett från en bys övriga ägor skilt jordstycke. Humlen avrösades från Sillegård och Svensby vid vårtinget 1652 punkt 31. Namnet uttalas dialektalt som ”Hômmern”.

 

Ingeby
Det är en by som är upptagen på 1500-talet och kommittén föreslår att det gjordes av Inge. Han förekommer dock inte någonstans och ingen son, sonson eller sonsonsson döps heller till Inge. Orsaken kan ju vara att han inte fanns. Uttrycket Ing förekommer ofta i ortnamn t.e.x. Köping. Köpingarna låg ofta vid vatten och man kan få för sig att –ing skulle ha med det att göra t.e.x. betyda vik, ungefär som ordet ”anger”. Men då blir det tårta på tårta i Köpingevik eller i ordet Viking. Kaupanger påminner ändå mycket om Köping.

 

Lofalla
I etymologisk ordbok av Hellqvist kan Lo betyda lågt liggande äng. Ändelsen falla användes hos oss som benämning på ett kalhygge som togs upp för en nyodling. Jfr Malfall i Sånebytorp.

 

Säljebacka
Namnet skrevs först som Seliebackenn och tolkas som att det kommer från trädet sälg. Vi kan ändå ha i åtanke att det en gång var ett sel, som efter utdikning nu är en gammal sjöbotten, nedanför backen. Lid betyder sluttning.

 

Lars Johansson, ordförande i Hembygdsföreningen